SUSSUROUS - en mjuk poetisk viskning

Kom hem! Kom hem! Kom hem!

Jag saknar din trygga famn, din fräkniga bröstkorg och dina lätta snarkningar.
Kom hem till mina kyssar och låt mig älska hur du sover bredvid mig.
Kom hem till min säng och låt mig älska hur du kysser mig.

Kom hem! Kom hem! Kom hem!

Jag saknar dina små fötter, ditt öppna leende och hur du tar min hand.
Kom till mig i natten innan solen reser sig och låt oss tala strunt.
Kom till mig på dagen innan klockan slagit åtta och låt oss älska i en park.

Kom hem! Kom hem! Kom hem!

Jag saknar dig igen.

Jag känner mig lite nervös faktiskt. Jag har en kompis som har en ny kompis som tydligen är väldigt förälskad i hela skrivandegrejjen. Och hon brukar annordna poesikvällar och lite andra udda uppsamlingsträffar. Så på lördag ska jag och min vän ta med oss picnickorgen, några egna alster och kanske något vi tycker om skrivet av någon annan för att läsa upp. Det blir som någon form av fetishmöte för poesiknarkare...

Jag vet inte riktigt vad jag själv ska bjuda på men jag är tvärsäker på att hela kvällen kommer bli en hit. Men det känns lite töntigt spännande just för att även om jag gillar poesi och litteratur vill jag knappast hänge mig åt det på så pass officiella sammanhang, om inte någon känd poet kommer som inbringar lite status på kulturfronten det vill säga.

Men jag accepterar mer och mer mina töntiga svagheter. Speciellt nu när jag träffat V som är lika säker på sig själv som jag men kastar ut sina ungdomssysselsättningar utan att skämmas det minsta. Att tilläggas bör väl kanske att det inte är några vanliga nördstämplar utan hobbies som:

Tennfigursmålning
Långt långt hår med death metall rock, minus tatueringarna.
och
Kärlek till guldfiskar

Jag bara myser när jag minns tillbaka på natten tillsammans med V. Om ändå alla dagar och alla nätter var som den. Jag tror aldrig jag känt en sådan njutning av närhet, sällskap och kyssar förrut. Ibland vaknar jag, andra nätter, och vill nästan viska  "ja, jag älskar dig". Men vår romans, vår relation... Den har bara två månader på sig att slå ut i fullblom. Jag skulle inte vilja att tiden blev kortare än så.

Jag lever annars ett ganska vilt liv... Jag känner ett lugn av aktiviteter och är fullbokad jämt. Men om någon frågar om vi ska hitta på något så lyckas jag nog lägga in det ändå. Allt handlar om planering. Samma gäller det här extra nöjet.

Styrkan i min galenskap skrämmer det dagliga
 i varje vettig tanke. Om allt varit priset hade det ändå varit inget. Därför är jag redan penninglös, jag äger inget.

En svältdiet hugger sig tag i den största som skriker ut de ensammaste yl i natten. Ylandet är dess enda sällskap vilket givetvis bara bekräftar det meningslösa. Meningslöshet som talar om frihet som galler. Ja, jag åtrår handfängslet, instängdheten.

Hur kan det sannolika vara så förträngligt? Jag kommer ju längta efter andetag som får mig att minnas havet, jag kommer att längta efter solljus som aldrig försvinner. Det dagliga i varje vettig tanke skrämmer inte galningen.

Livlinor och rutiner kan inte få den aldrig stigande solen att resa sig. Aldrig. Men hur lång är en dag? En timma? Ovetandet tär på den som alltid vet.

Vågor intar havskanten, två substanser blandas och ger oss den enda treenigheten som kan kallas helig... Du. Jag. Vi. Ute till havs välter en båt där det verkat helt stilla.

Jag är inte särskillt mystisk eller egen, jag råkar bara vara väldigt klurig. V kallar mig för Buddha men jag försöker behålla fötterna på jorden. Det är inte särskillt lyckat när jag glider runt på rosa moln hela tiden.

Jag har skapat den här bloggen för att jag vill ha en plats där mina dikter ska få tillåtelse att ta lite plats. Kommentarer är välkommna. Jag kommer väl givetvis att skriva lite annat om ditten och datten men jag ska försöka hålla mig till kreativiteten.

Emelie